Mina personliga rädslor konfronteras med det förflutna vilket gör att mina känslor blir påverkade. Det är en naturlig reaktion från människans natur, men att fastna i det som inte går att påverka gör ingen bra effekt på nuet som är det viktigaste.Någonstans måste jag som person och individ starta min framtid. Öppenhet har aldrig varit svårt för mig, men rädslor har oftast gjort mig begränsad.

Det jag talar om är hur jag som 17-18 år fick en psykos som utlöstes av mitt PTSD som jag fick diagnostiserat på en Bup mottagning. Jag blev rädd i tillståndet och tiden efter har omgetts av mycket stress gällande att hitta jobb, sköta hemmet osv. Det enda jag kan säga för att kommentera det som hände under dåtid är att jag är en skör person med mycket känslor. Rädslan har ofta funnits att jag ska drabbas igen, men jag är övertygad att jag har all min positivitet att tillmötesgå nuet med. Fastnar man i sjukdoms tänket blir nog en människa aldrig friskförklarad. Jag behöver lugn och ro, jag behöver hitta min egna tid och framförallt inte glömma bort mig själv som jag oftast har gjort vilket inte gynnar mig särskilt mycket på långsikt. Idag är idag, nuet kan börja och det som varit har hänt under en dåtid.

Jag börjar hitta ett sätt att hitta mig själv, för jag har en vilja som ibland kanske inte genomsynas när jag pratar och socialiserar mig med människor jag möter. Jag är jag, och jag vill varken vara rik och en materialist. Enkelhet, trygghet och kärlek är positiva saker jag har lyckan att finna i tillvaron!