Antar att graviditetshormoner sällan kan styra över den inre känslan. Nyligen växtes jag av hastigt illamående som samtidigt satte fart på tidigare upplevelser.

För några år sedan var jag på praktik på en resturang i närheten av min fosterfamilj. Jag skulle hälla något över en kantin som sedan sattes i brand i staden nära min dåvarande bostad, vilket ledde till en brand och jag brann.

Smärtan gjorde sig nyligen påmind, men jag inser nu varför försäkringsbolag finns så idag måste jag kontakta dem för att berätta hur smärtan gjorde sig påmind. 

Att vara gravid innerbär att kroppen växer. 

Att argumentera fick jag senast uppleva när jag gick vård och omsorgsutbildningen för några år sedan. Det är inte lätt, speciellt om blygheten tar över. Min svensk lärare kunde se mina litterära drag men jag kände att studerandet tog över och fritiden förnimmades drastiskt.

Senast idag fick jag lära mig att argumentera i vardags sammanhang gällande natten som varit sömnlös. Att argumentera måste vara sakligt och framgå vem som diskussionen utgår ifrån. Vänligheten brukar ofta ta över hand, och jag blir sådär smått ivrig. Men jag hade kunnat lagt fram mitt argument som såhär var relativt enkelt men eftertänksamt kunde få mig minnas studietiden som positiv. Jag mådde antagligen inte tillräckligt bra för att ha förmågan att slutföra den. Men jag kommer ändå att bära erfarenheten vidare inför framtida studier!

Mina personliga rädslor konfronteras med det förflutna vilket gör att mina känslor blir påverkade. Det är en naturlig reaktion från människans natur, men att fastna i det som inte går att påverka gör ingen bra effekt på nuet som är det viktigaste.Någonstans måste jag som person och individ starta min framtid. Öppenhet har aldrig varit svårt för mig, men rädslor har oftast gjort mig begränsad.

Det jag talar om är hur jag som 17-18 år fick en psykos som utlöstes av mitt PTSD som jag fick diagnostiserat på en Bup mottagning. Jag blev rädd i tillståndet och tiden efter har omgetts av mycket stress gällande att hitta jobb, sköta hemmet osv. Det enda jag kan säga för att kommentera det som hände under dåtid är att jag är en skör person med mycket känslor. Rädslan har ofta funnits att jag ska drabbas igen, men jag är övertygad att jag har all min positivitet att tillmötesgå nuet med. Fastnar man i sjukdoms tänket blir nog en människa aldrig friskförklarad. Jag behöver lugn och ro, jag behöver hitta min egna tid och framförallt inte glömma bort mig själv som jag oftast har gjort vilket inte gynnar mig särskilt mycket på långsikt. Idag är idag, nuet kan börja och det som varit har hänt under en dåtid.

Jag börjar hitta ett sätt att hitta mig själv, för jag har en vilja som ibland kanske inte genomsynas när jag pratar och socialiserar mig med människor jag möter. Jag är jag, och jag vill varken vara rik och en materialist. Enkelhet, trygghet och kärlek är positiva saker jag har lyckan att finna i tillvaron!